On the limit

Idag kände jag nästan att nä, nu lägger jag mig ner och skiter i allt det här. Själva resan till Barcelona och packning för tre månader känns lätt som en plätt om man jämför med att sälja huset… Tömma köket som ska renoveras, plocka undan personliga saker, röja i tjejernas sovrum som ska målas om, se till att varenda skåp och garderob ser anständigt ut. Inte ens i förrådet kan jag bara slänga in grejor och hoppas att de organiserar sig själva. Där ska det ju också tittas in…

Vill landa nu. Vara hemma, med alla saker på ett ställe. Bara vara! Vad gör folk utan småbarn som inte flyttar hela tiden? 

När det är så här så blir jag så himla tråkigt mamma. Alltid upptagen, tjatar och blir arg. Usch, andas in, andas ut. Snart är vi där!  

Today I really felt that I had reached my limits. Just wanted to lay on the floor and stop everything I was doing. To pack for the coming two months in Barcelona feels like a piece of cake compared to selling the house in Stockholm. I need to empty the kitchen that will be renovated, take away all personal stuff, sort out the kids’ bedroom that will be repainted, make sure all built in wardrobes look decent (do t really want a potential buyer to get my pj in the head when opening the door). I can’t even just through stuff in the storage room and hope it will sort itself out, people will go in there as well. 

I want to be there now. In a place to call home for all of us. Where we have all out things. Just be. Wondering what people without kids and without moving all the time do all day? 

When things are like this I become this boring, nagging mum without any patience. I hate it. Breathe in, breathe out. A few more days to go.