My years in Paris

Jag har aldrig haft några romantiska drömmar om att bo i Paris, men det var kärleken som fick mig att flytta dit 2002. Det var så annorlunda mot London där jag bodde innan. Så fint, och romantiskt. Jag var mycket ensam i början och promenerade runt Paris och lärde känna staden. Jag har en speciell kärlek till Eiffeltornet och den kärleken började nog under de här promenaderna. Det första året ägnades åt att lära mig språket (minns fortfarande första gången jag tänkte på franska), lära känna staden, kulturen och få lite nya vänner. Men jag minns det inte alls som särskilt tufft eller ensamt. Jag kände mig hemma på en gång. Paris och jag liksom, det var som om det inte behövdes så mycket annat.

Jag minns att min stil ändrades, att jag började uppskatta mat och vin på ett annat satt. Och att jag var lycklig.

I början jobbade jag i 10:e, sen i 2:a inte långt från Operan. Det var en underbar tid med ett kul jobb och massor med roliga kollegor. Vi åt ute varenda lunch och gjorde av med lönen på shopping på Boulevard des Italiens. Pa sommaren var det en hemsk värmebölja och jag cyklade till jobbet, förbi Jardin du Luxembourg, ner Boulevard Saint Michel, längs Seine och genom Louvren och sen upp mot Operan. Det spelade ingen roll att det var 40 grader ute, jag njöt av varje sekund. Vilken stad, så vacker och så mycket historia.

På helgerna åkte vi rollerblades eller cyklade. Köpte en baguette och ost och hade picknick i nån park eller längs Seine..

Sen följde en tid med mycket jobb i La Defense. Mycket tid på tåg och tunnelbana, sena kvällar och tidiga mornar. På helgerna joggade vi runt runt i Jardin du Luxembourg, och började leta större lägenhet. Till vår glädje hittade vi en i samma kvarter med en marknad nedanför fönstret. Där gjorde vi av med en förmögenhet på alldeles för dyr frukt och grönsaker.

Vi började ha fester hemma, sa himla roliga och lyckade. Och var det inte fest så var det apero dinatoire som det sa fint kallas. Inte aperitif, inte middag, utan nåt mitt emellan som passar utmärkt for små Parislägenheter där det ska få plats mycket folk. Det är mitt Paris. En trång lägenhet med trägolv, fullt med vänner som får en att skratta och må bra. Att man sitter på golvet spelar ingen roll, bara det finns rödvin och saucisson.

Efter några år var jag tillbaks och jobbade inne i Paris. Sån skillnad med en takterass med utsikt över både Eiffeltornet och Sacre Coeur, roliga restauranger och shopping runt hörnet. Och den där oslagbara Pariskänslan.

Vi började leta lägenhet att köpa och hittade tillslut en lägenhet i Vincennes. Precis utanför Paris i ett väldigt fint område. Men vet ni vad? Det känns direkt att man inte är inne i Paris. Var väldigt nöjd med lägenheten men saknade Parispulsen. Att bara öppna dörren och vara där.

Men vi var närmare mina bästa Parisvänner, les Garcons, och det blev många långa middagar kring Nation. Med rödvin så klart. Sen kom Warszawa och det var dags att saga “A demain“. For det säger vi till varann. Vi ses imorgon. Hej då känns för jobbigt, så det blir ”A demain”, till vännerna och till Paris.

Starkaste minnena? Kärleken, vännerna, maten och glädjen. Och champagnen 😉

I never had any romantic dreams about living in Paris but it was love that brought me there in 2002. It was so different from London where I lived before. So beautiful and romantic. I spent a lot of time alone in the beginning and walked everywhere to get to know the city. I have a special love for the Eiffel Tower and that love probably started to grow during all these walks.

My first year I concentrated on learning the language (I still remember the first time I thought in French, what a feeling!), get to know the city and to get some new friends. I don’t recall it as being difficult or lonely. I felt at home from the start. All I needed was Paris.

I remember my style starting to change, I started to appreciate food and wine in a different way and I was happy.

The first year I worked in the 10^th and later in the 2^nd, not far from the Opera. It was a wonderful time with a job I really liked and nice colleagues. We ate out every lunch and spent our salaries in the shops on Boulevard des Italiens. During the summer it was a horrible heat wave and I biked to work. Passed the Jardin du Luxembourg, down Boulevard Saint Michel, along the Seine and through the Louvre and up towards the Opera. It didn’t matter that it was 40 degress outside. I enjoyed every second. What a city, so beautiful and so much history.

During the weekends we were out rollerblading or biking. Bought a baguette and cheese and had a picnic in a park or along the Seine..

I changed job and a few hectic years followed. The new office was in La Defense and a lot of time was spent on the Metro and the train, early mornings and late evenings. The weekends we went jogging in Jardin du Luxembourg and started to look for a new bigger apartment. We were lucky and found one in the same neighborhood, with a food market outside our window. We spent a fortune on expensive fruit, veggies and cheese.

With a slightly bigger apartment we started to have parties at home. All of them were a success. And was it not a party then it was at least an apero dinatoire as you call it. Not an aperitif, and not a dinner. Something in the middle that works perfect in small Parisian apartments. That’s my Paris. A small apartment with wooden floors, full of friends that make you laugh and just feel great. No one cares that they have to sit on the floor, as long as there is red wine and saucisson.

A few years later I was back working in Paris. Such a difference with a roof terrace with a view of the Eiffel tower and the Sacre Coeur, good restaurants and shopping around the corner. The unbeatable Paris feeling.

We started to look for an apartment to buy and finally found one in Vincennes. Just outside Paris in a nice neighbourhood. But do you know what? It’s not the same. You notice straight away that you are no longer in the center. I was happy with the apartment but missed the busy streets in Paris. To just open the door and be there.

At least we were closer to my best friends in Paris. Le Garcons, and we had plenty of dinners around Nation. With red wine of course. Then Warsaw happened and it was time to say “A demain”. That’s what we say, see you tomorrow. Good bye is too difficult, so it’s “A demain”, to our friends and to Paris.

My strongest memories? Love, friends, food and happiness. And the red wine.