Relief 

Att vi skulle flytta till Barcelona blev bekräftat i börja på juli och skolstart i Spanien är i början på september. Här går barnen i skola från 3 års ålder även om det inte är obligatoriskt. Så vi hade inte mycket tid att hitta en plats till Amaya, speciellt då alla ställen har helstängt i augusti.

Jag hade självklart gjort lite research innan, många internationella skolor hade redan fullt (och låååånga köer). Så i sista stund bestämde vi oss för att bo nära havet och jag hittade en förskola från 0-6 år som kändes perfekt.

Det var viktigt för mig att tjejerna fick gå på samma ställe och då fanns inte många möjligheter. Men här skulle de kunna gå till Amaya blev 6 år, precis vid stranden, med underbar trädgård, trespråkig och mat som lagades på plats.

Tyvärr kändes det inte riktigt bra från början. Speciellt i Ainhoas grupp, och med tiden så blev det klart för mig att Amaya inte heller trivdes. Att flytta dem igen kändes verkligen inte som ett bra alternativ. Kanske var vi för bortskämda efter ett år på den mest underbara förskolan i Warszawa? Kanske överdrev jag? Var det så att jag la över min oro på dem? Det skulle nog bli bättre om vi bara bodde in oss lite.

Men magkänslan blev bara starkare. Ainhoa blev inte alls lättare att lämna (hon är aldrig lätt att lämna men det här var annorlunda). Amaya klagade på ljudnivån, att andra barn störde och ofta när jag hämtade henne var hon så uppe i varv att det tog hela kvällen för henne att lugna ner sig.

Så jag började titta runt. Och på den nyöppnade brittiska skolan ville jag kasta mig i armarna på den underbara lärarinnan som har hand om “reception-klassen” och be henne att ta mina barn också. Men tanken gnagde hela tiden “kan vi verkligen flytta dem IGEN?”.

Men så när Amaya ännu en gång berättade att de andra störde så mycket att hon fick ont i öronen så sa jag “mamma ska leta efter en lugnare klass till dig hjärtat“.

Sagt och gjort. Tack vare att skolan är nyöppnad går Amaya nu i en klass med 9 elever och de gick med på att ta Ainhoa i “nurseryklassen” trots att hon egentligen skulle börjat först i höst.

Ingen gråter. De är tillsammans under alla utelekar och måltider. Vi leker skola på kvällarna. De är glada – sig själva! De skuttar spralligt in på gården på morgonen och jag känner mig så otroligt lättad! Magkänslan alltså, lite på den!


  

Our move to Barcelona was confirmed in the beginning of July and in Spain school starts in the beginning of September. With school starting at the age of 3 it meant we did not have much time to find a place for Amaya (4 years old), especially as all schools are totally closed in August. I had done some research before and many international schools were already full (and with crazy long queues…).

In the last minute we decided to live close to the sea and I found a trilingual “preschool” for children from 0-6 years. I really wanted them to go to the same place and in this school they could go until the year Amaya turned 6. It’s just by the beach with an amazing garden, food cooked on site, great gymnastics area – it seemed perfect.

But as from day one it did not feel right. Especially not in the group Ainhoa joined. With time it also became clear to me that Amaya was not happy. To move them again really did not feel like a good alternative. Maybe we were too spoiled after a year in the most amazing preschool in Warsaw? Was I exaggerating? Was I the one not happy, and not them? Things would probably improve if we just settled a bit…

But my mother’s instinct only got stronger. It became even more difficult to leave Ainhoa. Amaya complained about the noise, about other children not listening to the teacher and most days when I picked her up she was so wined up it took her the whole evening to calm down.

So I stared to look around, and at the newly opened British College I wanted to throw myself in the arms of the lovely reception class teacher and beg her to take my children too. But could we really move the girls AGAIN?

Then one afternoon Amaya again complained about the noise and that her ears hurt I promised her I would look for a calmer place for her. So that’s it. Thanks to the British College being open only since August Amaya is in a class with 9 other children and the school accepted to also take Ainhoa in nursery class even though she is not 3 until January.

No more tears. They have all outdoor play and meals together. We play school at home in the evenings. They are happy! They are excited when they enter the school yard in the mornings and I can’t explain how happy and relieved I am. They are in the right place. Mother’s instinct – trust it!

Advertisements

5 thoughts on “Relief 

  1. Brysselkakan says:

    Härligt att det löste sig med skolan! Inte ska du oroa dig för du flyttade dem, det var ju självklart då de inte trivdes.
    Är så avis på att du verkar slippa den här jäkla kylan numera…

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s